Det gör man. Det tutar alltid första måndagen i varje månad i Skövde, ifall det skulle bli krig så ska man veta att "det är nu det är dags att gömma sig". Jag är så himla tacksam för detta. Nog inte, men det är ju iaf tur att det fungerar.

Vad man ska säga om helgen vet jag inte. Ångesten jag överöstes med igår är som bortblås och har ersats av eufori light. Hej, det är jag som är Emma. Jag lider av hyfsade humörsvängningar. Men de beror bara på fyllor. Aldrig något annat. Ångest är den enda krydda alla alkoholhaltiga drycker har gemensamt. Man kan inte hålla på å leva i gårdagen. Det är ju här och nu jag lever.

Ikväll blir det jobb, inatt har jag jouren på jobbet, imorrn är det jobb fram till klockan två. Sen är man fri och ledig. Ända till torsdag kväll. Nu längtar jag bara efter julafton. Båda två. Eller, hur många det nu blir...

Nu har jag återgått till det normala. Kärleken till mina tre består. Och om man vill komma med på listan får man berätta vem man är. S.H säger mig inte ett skit. Eller, det gör det. Men det kan ju hända att det finns fler S.H i min bekantskapskrets. Om jag nu ens känner dig...
Ingvar, Anders och Björn. Ni är fina ni.