När vi sedan börjar prata om TVn berättar Birgitta en alldeles förtrollande historia om hur hon och hennes familj cyklade på semester, eftersom långt ifrån alla hade bil på den tiden. Mina bilder i huvudet var solklara, det var strålande sol och en vit grusväg. Det var gruset och Birgitta i stekhet Junisol. I diket växte det inte bara gräs utan även vackra blommor, de växte där på det sättet som man inte ser blommor växa och blomma längre. När ena blomman stod i blom var nästa blomsort bara en knopp. Man hörde hur det knastrade från hjulen på familjens tre cyklar. Lillebror satt på mammas pakethållare, och Birgitta cyklade på sin alldeles egna cykel. en var ny, och den var röd. Precis som hon hade önskat sig. Vad hon inte visste då, men som hon nu minns med stolthet... Det var sommaren hon skulle lära sig simma! Hon hade hopp i rösten när hon berättade, det var som om hon återupplevde cykelturen från Lidköping till Rackeby vidare ut på Kållandsö. Det var en lycklig tid i livet, senare har det visat sig att det även var en tid att tänka tillbaka på. Fyra personer på tre cyklar, och allt familjen behövde för fjorton dagars semester rymdes i en brun resväska som pappa hade på pakethållaren. Tänk om man ändå kunde packa så idag. Vi bryr oss för mycket om prylar, tänker vi, och nickar tyst mot varandra. Nu dricker vi kaffe säger Birgitta. Jag tänker tyst, det var självklart förr i tiden. För henne är jag fortfarande en barnrumpa, även fast jag är lika gammal som hon var när hon blev mamma. Kaffe är lika med att vara vuxen för folk som varit med i gemet lite längre än vad jag har varit.

 - När man bara ska skriva, då är hemtenta jävligt enkelt.