Det är ganska tvära kast i livet.

Förra året flyttade jag tillbaka till Halmstad för att jag insåg att det var ett misstag att flytta därifrån. Det var ett bra år, dels för att jag tog mig i kragen och gjorde det jag vill, men också för att jag trivdes på jobbet och äntligen fick operera bort mina halsmandlar.

Det var också ett himla jobbigt år.
Inte bara förra året, utan året som har gått från denhär dagen förra året. (eller egenltigen imorgon). Det har varit det tuffaste året i hela mitt liv. Jag har aldrig känt mig så ensam, hjälplös och övergiven som jag har gjort dethär året. Jag har heller aldrig känt mig så älskad, saknad och betydelsefull som nu. Det har varit ett mycket dubbelt år. Som om varje dag innehållit dubbelt med känslor.

Sorg tar tydligen ett år att bearbeta, och jag tror att det bara är skitsnack. Jag är precis lika ledsen idag som jag var för ett år sen, jag har bara blivit van att vara det. Och jag har lärt mig att känna alla andra känslor starkare än sorgen.

Men visst är jag ledsen.

Min bästa vän och förebild har varit död i ett år. Ett år jag velat att han skulle ha levat.

Det har ju faktiskt varit det bästa året i mitt liv, trots att jag varit fruktansvärt ledsen.

Jag saknar dig, morfar.

Varje dag. Dygnet runt.