.. men nu är jag här.

Det började ju inte lysande i lördags. Av många anledningar var det jävligt rörigt, och allra rörigast blev det när jag stängde dörren och kom på att nyckeln var i lägenheten. Man kan inte öppna dörren utan nyckeln. Skit och pannkaka.

Sen blev jag glad och arg på samma gång att jag inte kunde komma in på kåren i lördags. jag ville egentligen inte ut, men jag ville inte vara ensam. Det slutade med att jag gick hem till Fridas lägenhet och sov där. Utan Frida. Utan nån annan än migsjälv. Sen när jag vaknade hade min magonda jag haft hela veckan brutit ut i nån slags dunderförkyldning. Ont i halsen, helt igenkorkad i snoken, hosta och knappt nån röst. Härliga tider.

Jag är förkyld som ett jävla as. Jag kommer inte få mina böcker mer än två veckor innan tentan. Massor av mina möbler har blivit repiga i flytten. Mjölkpaketet sprack i påsen på vägen hem från Maxi. MEN. Jag har mina nycklar. Jag har bokat tvättid. Jag gillar skolan redan. Jag har haft besök hela dan. ALLT är iordning och det tog mig 13 timmar från det att jag klev in genom dörren första gången tills det att det var klart idag klockan 16 idag. Sängen sitter ihop. Soffan är i ett stycke. Köket är iordning. TVn fungerar. DVDn fungerar. Duschdraperiet är uppe. Kläderna är uppackade. Lamporna är uppsatta (så när som på en som måste byta till en jordad kontakt) bokhyllor uppsatta och används. Ni hajar. Mitt hem är färdigt. Och jag bor här. Och jag älskar det. Ä-L-S-K-A-R det.

Det ger mig ångest att veta att jag ska flytta härifrån om 3 år.

Jag sitter hemma hos frida. FRIDA. Inte hemma hos mig. För jag kommer inte in. Jag har låst in mitt nyckelkort och Securitas vägrar öppna min dörr.

Är inte detta lite the story of my life? Allt verkar så bra och sen skiter sig allt.

Dethär blir mitt sista blogginlägg som skövdebo på väldigt, väldigt länge. Jag ska inte säga att jag tycker det är hemskt, för det tycker jag inte. Jag vet att jag kommer ha mina tre bästa år hittills i livet. Men saker och ting kommer onekligen att kännas svårt. Jag kan inte åka hem till mamma och pappa och bara vara jag. Jag kan inte krypa upp i mitt soffhörn som luktar jag och bara vara. Det går inte att göra när man vill längre. Och det är lite sorgligt.

Jag har skaffat mig ett hem. Senast när jag flyttade så skramlade saker i släpvagnen. Idag har vi hyrt en lastbil. Och den är fullproppad med ett hem. Inte ett flickrum som flyttats utan ett hem. Med hemliga saker. (inte hemlis-hemliga. Hem-aktiga) Potatispress. Elvisp. Salladsbestick. Vinglas. Soffa. Säng. Rengöringsmedel. BLOMMOR. Mina rosa dokumentlådor. Mitt hem. I en liten lastbil. Helt intryckt och nermonterat i så små delar som det bara går. Jag kommer sakna dethär. Min familj. Mina vänner. Fotbollen. Bogrens. Mitt jobb (ja. tänk att jag säger att jag kommer sakna jobbet. det är fan förfärligt) Golfklubben. Golfklubborna. Anders Karlsson. Morfar.

Mest kommer jag nog att sakna morfar. Jag var hemma hos honom idag. Han är 87 bast och han har gett upp allt hopp om livet. Det slog mig att en gammal och klok man kan tänka jävligt dumma saker. Det slog mig även att det kan ha varit sista gången som jag var hemma hos morfar under hans levnadstid. Jag är glad som fan att jag pratade med honom om viktiga grejer. Som att man kan äta fiskbullar med potatismos. Och att jag ska ringa honom en gång i veckan minst. Och att jag sa att han inte behöver ge mig några pengar. Jag klarar mig själv nu, Morfar. Men det är svårt utan dig. Mitt största fan och min bäste vän. Och jag vet att han inte kommer hälsa på. Han orkar inte. Kan inte. Vill inte. Han vill vara hemma. Jag klandrar honom inte. Det är hemma hos sig han har levt sitt liv. Och jag har levt stora delar av mitt. Jag kommer sakna morfar mycket. Mest.

Hej och hallå dagboken. idag har jag ångest. totalångest.

I lördags var vi ute. jag trodde jag hade det trevligt. det har jag fått veta att jag hade. Lite för trevligt. Inte så bra, nej. Förlåt alla inblandade. ett stycke ångest har liksom slagit ner som en enorm jättebomb i mig. Vet ni varför jag har haft ont i huvudet de senaste dagarna? FÖR ATT JAG HAR SLAGIT HUVUDET I GOLVET, hårt som bara fan. Hjärnskakning? Ja! Mår illa när jag vaknar och har svårt att äta mat. Inte med barn. Hjärnskakning! Kul jul. Och varför då? Jo, för jag är helt allergisk mot sprit. Jag vet det. Jag vill aldrig, aldrig dricka sprit egentligen. För jag blir schitzo. ohämmad och kung över världen. HELA världen. Inte bara en liten fjuttig stad utan liksom KUNG över världen. Sen kom Pärlan med sina farliga jävlar till drinkar. Med hundra liter sprit och ett gram sockerdricka och strawberry daquiri drinkmix. Det smakar ju saft. Och man dricker ju många. Fast man vet att man egentligen inte vill ha. För jag blir lite av ett monster. Och jag får torsdagsångest. Förövrigt vill jag tillägga att det jag sa om Daniels röv är sant. Den är den tightaste jag nånsin sett. En sån röv skulle alla ha.

Jag har lika dålig karaktär som Daniel Mobaeck. 1,63 promille.
Jag körde iaf inte bil. Jag pröjsade taxin.

Mamma och jag har vart och ätit på Thai House för andra gången på en vecka idag. Jag vill helst gå dit varenda dag nu när jag snart inte ska bo nära längre. Jag käkade Sussi. Det heter inte sussi. Det heter Sushi, och det är gott. Inte nyttigt, men jävligt gott.

jag vill ner. nu.

Lägenhetsnyckel. Check.
Fullpackade flyttkartonger. Check.
Inskrivning på skolan. Check.
Världens bästa vänner. Check.

Studieförsäkran. Check.

Studielust. Check.

Om man går fort och skrattar mycket syns det inte att man är ful.

För övrigt vill jag tacka alla som var med i lördags. Ingen nämnd och ingen glömd. Hälsa på ofta, gärna allihop.

Dethär var en rolig timme. Big time.

Först ringde skolkontor Öster i Halmstad och frågade om jag ville vicka hos dom lite av och till i höst. Ja, det ville jag. Sen pratade jag ideal med Mackan, och det var givande och egoboostande. Sen pratade jag lägenhet med Martin. Och som det ser ut just idag så får jag nyckeln på måndag. Och det betyder ju att jag är med i matchen igen. På torsdag bor jag i Halmstad. Och sist men absolut inte minst, i januari börjar Gurkan på Polishögskolan i Stockholm. Fyfan. Jag är förevigt trygg. Safe och i lagens händer.

Det tråkiga är att det sista jag gör i den gulsvarta dräkten sker imorrn. På hemmaplan, mot Hörnebo, mot Sandra, mot familjen. Defensivt på mitten. Det är där jag sliter, gråter blod, stångas, svettas och skriker. Sista gången på länge. Mycket länge...

Jag har träningsvärk. I mina armar. Och jag förstår aldrig varför jag inte blev tennisspelare. Igår fick jag göra slavgöra hemma hos min mamma och pappa. Jag skulle piska mattor och soffkuddar. Det var förvisso mina mattor och mina soffkuddar, så det är väl inte mer än rätt att det är jag som ska göra skiten. Men ändå. fan va man fick ta i. Och jag som alltid varit en gnutta vänsterhänt och en liten större gnutta högerhänt började givetvis att banka på med högern. Jag är på tok för svag i min högehand. Jag är vänsterhänt, och vänsterfotat. Och Carolina Klüft fick inte nån lyckoträff med sin vänsterfot idag. Inte alls... Stackars henne. Det är inte lätt att vara bra som fan på nåt hela livet och sen sadla om till nåt som är svårt och sen helt plötsligt inte längre vara bra. Fast alltså. Inte längre vara bra? Hon är nybörjare på längdhoppsbiten och är ändå i OS-final.

Staffan Lindeborg sa i morse att det bara var två européer och 6 asiater kvar i bordtennisen. Jörgen Persson slog ut en kroat. I matchen efter mötte en kroat en kines. Vad jag får det till är det så att det är tre européer. Två kroater+en svensk=tre européer.

Staffan Lindeborg svarade med att han inte räknade den ena Kroaten som europé eftersom han var född i kina. Ränkar Lindeborg Ara Abrahamian som svensk?

Ikväll klockan kvart över sex är jag i nån slags himmel. Men först ska jag titta på film. Det är nästan höst ute, och jag gillar det.