Ny årstid, ny design.

 - Det är så jag fungerar.

Och bara för det har jag liksom fått lust till både det ena och det andra. Plugga bland annat. Jag tror att det kanske kan bero på att våren är i antågande, men jag tycker ändå att det är värt att ta upp. Helt plötsligt har min jävligt deprimerande framtoning som människa helt enkelt har åsidosatts för annat. Glada tankar och sådan skit, för att nämna ett litet exempel.

Förkyld är jag också, å det grövsta. Men vet ni? Det gör ingenting, för nångång ska väl även jag få vara lite sjuk, är det inte så?

Femtimmarsvärdinnan har gjort det igen. Hon är bra skit. 

På ett år händer det mycket.

Jag kan nu, såhär i efterhand, erkänna att jag var ganska bitter förra året på alla hjärtans dag. jag kan inte minnas när jag senast var så vass i tonen som i just det inlägget. herregud! Jag har väl förvisso en viss poäng i det jag skriver, men ibland tar jag i lite.

Det såg ut exakt på detta vis förra året på denna dag:
Idag är det Alla hjärtans dag. Vartfan är världen påväg om man behöver en  speciell dag för att visa uppskattning? Om man inte kan göra det på vilken dag som helst så är man fan inte värd att få uppskatta någon över huvud taget. Jag är inte det minsta bitter. Jag tycker bara det är sorgligt att man inte kan inse att man tycker om varandra lika mycket den 24 oktober.

Just dedär orden att om man inte kan visa uppskattning vilken dag som helst så är man inte värd nån uppskattning alls.. godegud. Det var hårda ord. På gränsen till jävligt bittert. Är det nån som minns varför jag var lack på alla hjärtans dag?

(24 oktober är förövrigt FN-dagen. Nyttig info.)

Livet, mina damer och herrar. Det är det jag ängar mina dagar åt numera. Jag andas inte blogg längre, och vet ni? Ibland saknar jag det somfan, men sen kommer jag på migsjälv. Jag kan inte förstå varför jag ska hålla på och skriva en massa dynga här när det finns folks som skriver dynga bra mycket bättre än mig. Men ändå.. jag måste titta till det lilla bloggbarnet nångång lite då och så, och just idag är det en sådan dag.

Det har hänt många, lite underliga, saker de senaste dagarna. Och det är inte underliga saker som i att det är hemskt. Det är jävligt kul helt enkelt. Allt är bara roligt. Det är göttare än körv, och det säger inte lite.

youtubeklipp. Bra musik.

Nu är det lördag. Och alla hjärtans dag. Nuff said.

det är många tankar i mitt huvud.

MÅNGA.

Men jag tänker ganska mycket på skolan. och på stress. och vad som gör mig stressad och nedstämd. Det är inget roligt att tänka på. Då tänker jag hellre på jävligt sjuka och störda drömmar jag har.

En handlar om en basketkorg.

En handlar om en fotbollsträning.

En handlar om Paris och en hög byggnad i stål.

En handlar om att jag redan har tagit min fil. kand.

Men mest av allt drömmer jag om värme. Solsken och vår.

Idag var våren här i några timmar mitt på dagen. 

Dagens skönaste kommentar har nån jag tycker mycket om sagt.
jag är sönderlegad. jag har puls i blygdläpparna... hajar du?
 - Nej, det är knappt att jag förstår det själv om jag ska vara ärlig.

Or so I'm told...

Jag är frånvarande, jag vet. Jag har en hel del för mig som jag egentligen inte borde ha. Jag borde t.ex inte ha så jävla mycket fritid som jag tar mig. Jag har nu tagit mig "lov" ifrån skolan pga att jag har legat på sjukhuse i Halmstad med alldeles för höga värden av något som läkarna inte vet vad det är. Denna värk i kroppen, och framförallt i själen, man får när en högt utbildad och gammal erfaren läkarman inte har en aning om vad det är för fel på en är bortom mitt förstånd. Ändå har jag varit där. 

Jag mår fortfarande inte helt hundra. Men jag står på benen, klarar av måttlig ansträngning och tankar hem på tok fö rmycket musik för att lindra nån slags mental värk som inte försvinner med varken alvedon, ipren eller voltaren. 

Vad både jag och läkarna är överens om är att jag inte längre ska ta åt mig andras problem som om de vore mina egna, jag har nog med att leva mitt egna liv, ha mina egna bekymmer och inte åsidosätta min viktiga ensamtid.  Mitt sjukdomstillstånd är således stressrelaterat. Men vad felet på mig är det vet ingen...

Tillsist har jag egentligen bara en enda klok grej att tillföra, innan jag slutar göra ingenting för att senare börja softa och kanske läsa en SKÖNLITTERÄR bok. Du ska aldrig fråga mig om råd när det kommer till killar och män. jag kan INGENTING på den fronten.

Varför försvinner inte Kalles Kaviar-snubben ur tankarna? Why, Georgia, why?

Inatt drömde jag om en spårhäst. Ja, alltså en häst som spårar upp människor. Och så sökte jag jobb på ett bageri. Och när jag inte fick det blev jag vansinnig. Jag erbjöd mig tillochmed att diska hos bagaren.

Nu väntar jag på mn familj. Vi ska faktiskt ha det jävligt mysigt här i min stad hela helgen. Det betyder att min dator kommer hit idag. Såntdär gör mig jävligt lycklig.

Adjö.

När vi sedan börjar prata om TVn berättar Birgitta en alldeles förtrollande historia om hur hon och hennes familj cyklade på semester, eftersom långt ifrån alla hade bil på den tiden. Mina bilder i huvudet var solklara, det var strålande sol och en vit grusväg. Det var gruset och Birgitta i stekhet Junisol. I diket växte det inte bara gräs utan även vackra blommor, de växte där på det sättet som man inte ser blommor växa och blomma längre. När ena blomman stod i blom var nästa blomsort bara en knopp. Man hörde hur det knastrade från hjulen på familjens tre cyklar. Lillebror satt på mammas pakethållare, och Birgitta cyklade på sin alldeles egna cykel. en var ny, och den var röd. Precis som hon hade önskat sig. Vad hon inte visste då, men som hon nu minns med stolthet... Det var sommaren hon skulle lära sig simma! Hon hade hopp i rösten när hon berättade, det var som om hon återupplevde cykelturen från Lidköping till Rackeby vidare ut på Kållandsö. Det var en lycklig tid i livet, senare har det visat sig att det även var en tid att tänka tillbaka på. Fyra personer på tre cyklar, och allt familjen behövde för fjorton dagars semester rymdes i en brun resväska som pappa hade på pakethållaren. Tänk om man ändå kunde packa så idag. Vi bryr oss för mycket om prylar, tänker vi, och nickar tyst mot varandra. Nu dricker vi kaffe säger Birgitta. Jag tänker tyst, det var självklart förr i tiden. För henne är jag fortfarande en barnrumpa, även fast jag är lika gammal som hon var när hon blev mamma. Kaffe är lika med att vara vuxen för folk som varit med i gemet lite längre än vad jag har varit.

 - När man bara ska skriva, då är hemtenta jävligt enkelt.