jag vet inte o jag borde.

men det känns ändå på nåt sätt som om det är värt att prata om.

Michael Jackson är död. Han dog liksom ganska nyss. I hjärtattack. Och jag tog illa vid mig. Faktikst...

Liksom. Jag vet hur människor som dör i hjärtattack ser ut. Just där och då när jag läste nyheten tänkte jag mycket på det som kom att vara Michael Jackson för mig. Frågan om att vara svart eller vit. Och visst är det lite ironiskt att han inte längre behövde fundera längre över sin egen kropps färg. I den stunden behövde Michael Jackson inte tänka på dethär med svart och vitt längre. Han var liksom inget av det. Jag vet hur människor som dör i hjärtinfarkt ser ut.

Skickade iväg sms till folk jag kände, bara för att inte veta nyheten själv. Alla reagerade på samma sätt, "VA?!". Jag kunde inte ens fortsätta äta min räkmacka... Så nu sitter jag här på min soffa. smsar med min storebror om dethär med MJ. Skriver helt sjuka saker, som t.ex "Det känns som ett PR-trick. Det är så jävla typiskt Michael Jackson att dö, bara för att då ägnarman lite tid åt honom igen. ohc fatta hur många skivor han kommer sälja nu". Och inte för att vi är arga, men han har symbpliserat vår barndom litegrann, och nu är han borta... det känns sjukt. Precis som när Astrid Lindgren dog. Eller så det kommer kännas när Ingvar Kamprad avlider. Surrealistiskt och  lite knäppt. Sen får jag sms från bror. han skriver "han hade vist 47 planerade konserter i london. Stressfaktor 2000. Sen mådde han väl inte så bra fysiskt heller, han föll isär bit för bit kan man säga. Tänk att lite olycklig barndom kan göra så mot någon..." Och det är inte meningen att göra sig lustig över någons bortgång. För det vill vi inte. Men det känns bara så ironiskt knäppt att han är borta.

Heal the world, make it a better place.

 - För Michael. För världen. För oss.