Tio fingrar och tio tår. Världens rufsigaste hår. Världens bästa människa. En kromosom som är lite lite lite lite för lång. Som leder till att livet blir lite lite lite mer svårhanterligt. Men som också gör att hon är lite lite lite lättare att älska.

Detta är ett helt inlägg ägnat åt världens modigaste tjej. En tjej som visar att man kan vara mörkhyad, förståndshandikappad ochtonårstjej samtidigt utan att för den sakens skull bry sig om det över huvud taget.

I helgen har jag varit på besök hos nämnda tjej. Som sagt, i mina ögon, världens bästa. Det är så skönt att få umgås med henne. Michael Jacksons död var ju inte så hemsk, men stackars djuren han ägde. Hur ska de få mat? Och stackars mig som nyser så av pollen, hur ska jag då kunna följa med och bada om jag är allergisk mot utomhus. Sättet hon tänker på är ovärdeligt, och man hoppas stundtals att hon aldrig ska sluta tänka som hon gör. Hennes livssyn är ovärdelig. Idag är det tisdag, och mycket längre än så sträcker sig inte världen. Möjligtvis kan världen sträckas till sin kusin som halvt om halvt ligger och sover intill. Och i det ögonblicket är det ovärdeligt när världens modigaste, bästa och alldeles underbaraste mörkhyade, förståndshandikappade och 15-åriga tonårstjej kryper upp i sängen tätt intill, ger mig en av sina allra  goaste kramar. Klappar mig på armen samtidigt som hon stoppar in sin ena arm under min nace och säger, "hackasch hemma. Inte hola, inte hyscha". (Stackars Emma. Inte sola, inte nysa)

Det är synd om mig när jag varit ute i solen. För det första nyser jag, och för det andra så har jag bränt mig i solen. Men hon då? Hon som har en lite lite lite för lång kromosom som gör att hon inte är som jag. Kärleken man får i det ögonblicket,är mer än vad många därute någonsin kommer få uppleva.

Jag är glad att jag har en hjältinna i min släkt. Sen är det skitsamma att hon kommer från ett annat land, har en utvecklingsstörning och är som tonårsbarn är mest. Hon är ovärdelig.