ibland blir jag så förvånad. det är nämligen såhär att jag känner mig lite i sviktande form för tillfället. Det liksom pendlar mellan himmel och pannkaka. Men så plötsligt så fick jag för mig att det inte är så jävligt ändå. Och så fick jag ur mig nåt jävligt klokt. Jag sa: Lär dig att älska varje dag, hjärtat. Det är nämligen så att det är dagarna som går som är livet.

jag mår inte så bra, nej.

och så har jag ett sjukt jävla stort blåmärke på armen. Det gör ont som helvete. Jag är, i sanning, en sargad själ. Sanna mina ord...

var jag fadder för ett F10-lag. Kärevälrd, jag var idol och förebild och allt vad amn nu kan tänkas att vara när man spelar i ett seniorlag och tränar småttingar.

Idag träffade jag tre utav mina adepter på bussen. De frågade mgi ifall jag skulle träna idag. My ass. Vi spelar i samma lag nu. Eller nej, jag tränar lite när jag vill. Jag kan komma och gå så att säga. De spelar på riktigt. I mitt gamla lag. Världen är så himla konstig.

Men om en timma ska vi iaf träna ihop. Det är GÖTT.

(förövrigt har jag fått en bil)

Idag har jag ro och frid i min kropp. Igår klockan tjugo i sju slapp jag vänta längre. Morfar somnade fridfullt in. Lugnt och stilla och vi var där allihopa. Det känns så förbjudet att säga att det är skönt, men det är det. Väntan är över, och morfar är äntligen lugn.

Jag tänkte bara att ni ville veta.

idag bakar jag bullar. så är det med det.

när jag såg texten till denhär låten första gången fick jag en tankeställare. Nu har jag bestämt mig att detta är bland det finaste jag nånsin hört, faktikst. Det är livsförändrande.

det finns huskurer mot allt. Jag har en bra huskur såhär på hösten. Jag botar ALLT med clementiner. Clementiner är min drog, och jag äter utan att överdriva minst tio om dagen. Jag rekomenderar folk kärlek, clementiner och god varm dryck.

Musik är himla bra också.

blev jag raggad på. Det fanns en kille som hette Niklas som liksom ville ha mig tokmycket. Och jag var intresserad i smyg men jag bestämde mig för att inte göra något som helst åt dethär. Och sen, efter ett TAG, så hittade han en annan tjej. En tjej som heter Johanna. De bor ihop nu. Och har precis förlovat sig. Jag pratar fortfarande med Nicko i stort sett varje dag. Och idag sa han: Fan Emma, förstå att du blew it. Du förstörde alltihopa.

Och jag vet att jag gjorde det. Och sen den dagen jag förstod det så vågar jag inte vara sån jag var förut, svårt och omjligt. Numera är jag rädd för att förlora någon som jag förlorade Niklas. Och ja. Inte nog med att alltihopa redan är lite tokigt i mitt liv, så har jag börjat tänka på dethär med kärlek. Fan. När ska jag öppna mig på riktigt och verklgien släppa in någon såpass mycket så att våra hjärtan slår i samma takt? NÄR? Vågar jag någonsin? Eller ska jag fortsätta vara låtsasdjup men ändå ha så mycket distans till alla jag lär känna som jag redan har? Eller kan inte dendär ofrivilliga muren bara rasa och bli bortplockad fort som helvete, för jag har inte nån lust att vara hemlig längre. Ta bort muren. Hjälp mig...