Är det inte så att häften av allt man tror är sant egentligen bara är ens egna förhoppningar? Förhoppningar om det man vill ska vara sant blir sant. Livsmytomani. Jag vill tillbaka till Halmstad, det vet jag för säkert. Men oddsen att man kommer dit är inte låga. En högoddsare. Inuti mig finns det nån slags stolthet som jag bara skulle vilja demolera och förinta.  Ta ut, riva sönder och bränna de små delar som finns.Flytta bara. Gör det hjärtat säger är rätt. Stoltheten gör att det är svårt att komma tillbaka. Misslyckas. Ändra sig. Bestämma sig för att beslutet man tog för ett år sen var ett ganska bra beslut men som ändå blev fel. Jag vill tillbaka till livet. Jag längtar efter lediga helger och efter kunskapstörstande vänner. Likasinnade. Nej, det är ingen kontaktannons. Det är ord som för en gångs skull inte är tagna ur luften.

När kommer tillfälligheterna som ska göra att allt blir som man har tänkt? När kommer det svarta hålet som gör att man genast åker in i 40-årsåldern och inte behöver vänta. Jag är så jävla trött på att vänta för väntandets skull. Vad väntar jag på? Vad är det jag tror att jag inte har? Vad är det jag kanske saknar? Varför är jag aldrig nöjd? Varför blir jag aldrig nöjd?

Varför har jag köpt en säng stor som hela jävla Östersjön? Och varför har jag bara sovit i den 4 gånger? Det är ju trots allt sjukt längesen jag köpte schabraket. En månad sen, om man tänker efter.

Varför hade jag inte hört "Vägskäl (där vägen delar sig)" innan jag flyttade? Och varför känns det som om det är mitt livs themesong?

För er som läser och vill veta: Det har gått bra med Mammas moster. Hon är utan benet men vid god vigör.

Hur får man det man helst av allt vill ha utan att anstränga sig?

Är det ens möjligt?

Med detta inlägg har jag bestämt mig. Svälja stoltheten är viktigt.

Inatt ringde Aron, igen.

SÅ. Uppiggande sms när man vaknade, kontentan var ganska självklar. Melodifestivalen är skit. Jag kan inte mer än att hålla med, men jag ska samtidigt erkänna nåt pinsamt och äckligt. Jag är en jävel på Melodifestivalen, utan att jag har nåt intresse. Låtarna fastnar, jag vet vilka som vinner från nästan alla länder. Sjukt stört beteende. Jag försöker att bli sämre på det, jag försöker verkligen.

Klockan 12 var jag på Billingens GK. Det är inte det minsta pinsamt att göra golfpremiär den 17 februari. 14 hål i urfint väder. Jag är inte det minsta missnöjd. Frisk luft, trevlgit sällskap och en promenad i rask takt i 2½ timma. Det enda som drog ner betyget lite var att det inte var sommargreen. Men vafan, man kan inte få allt här i världen. Fast det kan man nästan, för på vägen hem köpte P och jag thaimat. Är det nåt som kan göra en bra dag ÄNNU bättre, så är det thaimat från thaihouse.

Ni som i Åre undrade vad man kan göra i Skövde, så ska jag förklara:

• Gå på handboll
• Käka Thaimat
• Titta på en kopia av Timboholmsskatten
• Bowla
• Gå hit, hit och hit.

Sen kan man GIVETVIS hälsa på mig. Ingen blir gladare än jag om några tappra halmstadare skulle komma hit och överraska. Det skulle vara ett tacksamt inslag i vardagen.

Jag är i alla fall lycklig. Innifrån och ut. Denhär dagen har varit fantabulous.