Nu ska jag gå och dränka mina obefintliga sorger i duschen.

Förövrigt är det träningsvärk i kroppen. Ryggen och axlarna och armarna är ju ganska mos. Men jag älskar't. Visst känns det fint att va vid liv?

Är det inte så att häften av allt man tror är sant egentligen bara är ens egna förhoppningar? Förhoppningar om det man vill ska vara sant blir sant. Livsmytomani. Jag vill tillbaka till Halmstad, det vet jag för säkert. Men oddsen att man kommer dit är inte låga. En högoddsare. Inuti mig finns det nån slags stolthet som jag bara skulle vilja demolera och förinta.  Ta ut, riva sönder och bränna de små delar som finns.Flytta bara. Gör det hjärtat säger är rätt. Stoltheten gör att det är svårt att komma tillbaka. Misslyckas. Ändra sig. Bestämma sig för att beslutet man tog för ett år sen var ett ganska bra beslut men som ändå blev fel. Jag vill tillbaka till livet. Jag längtar efter lediga helger och efter kunskapstörstande vänner. Likasinnade. Nej, det är ingen kontaktannons. Det är ord som för en gångs skull inte är tagna ur luften.

När kommer tillfälligheterna som ska göra att allt blir som man har tänkt? När kommer det svarta hålet som gör att man genast åker in i 40-årsåldern och inte behöver vänta. Jag är så jävla trött på att vänta för väntandets skull. Vad väntar jag på? Vad är det jag tror att jag inte har? Vad är det jag kanske saknar? Varför är jag aldrig nöjd? Varför blir jag aldrig nöjd?

Varför har jag köpt en säng stor som hela jävla Östersjön? Och varför har jag bara sovit i den 4 gånger? Det är ju trots allt sjukt längesen jag köpte schabraket. En månad sen, om man tänker efter.

Varför hade jag inte hört "Vägskäl (där vägen delar sig)" innan jag flyttade? Och varför känns det som om det är mitt livs themesong?

För er som läser och vill veta: Det har gått bra med Mammas moster. Hon är utan benet men vid god vigör.

Hur får man det man helst av allt vill ha utan att anstränga sig?

Är det ens möjligt?

Med detta inlägg har jag bestämt mig. Svälja stoltheten är viktigt.

Inatt ringde Aron, igen.

SÅ. Uppiggande sms när man vaknade, kontentan var ganska självklar. Melodifestivalen är skit. Jag kan inte mer än att hålla med, men jag ska samtidigt erkänna nåt pinsamt och äckligt. Jag är en jävel på Melodifestivalen, utan att jag har nåt intresse. Låtarna fastnar, jag vet vilka som vinner från nästan alla länder. Sjukt stört beteende. Jag försöker att bli sämre på det, jag försöker verkligen.

Klockan 12 var jag på Billingens GK. Det är inte det minsta pinsamt att göra golfpremiär den 17 februari. 14 hål i urfint väder. Jag är inte det minsta missnöjd. Frisk luft, trevlgit sällskap och en promenad i rask takt i 2½ timma. Det enda som drog ner betyget lite var att det inte var sommargreen. Men vafan, man kan inte få allt här i världen. Fast det kan man nästan, för på vägen hem köpte P och jag thaimat. Är det nåt som kan göra en bra dag ÄNNU bättre, så är det thaimat från thaihouse.

Ni som i Åre undrade vad man kan göra i Skövde, så ska jag förklara:

• Gå på handboll
• Käka Thaimat
• Titta på en kopia av Timboholmsskatten
• Bowla
• Gå hit, hit och hit.

Sen kan man GIVETVIS hälsa på mig. Ingen blir gladare än jag om några tappra halmstadare skulle komma hit och överraska. Det skulle vara ett tacksamt inslag i vardagen.

Jag är i alla fall lycklig. Innifrån och ut. Denhär dagen har varit fantabulous.

Idag är det the big confession day.

Jag föredrog 5ive framför BSB. Och detta var den bästa låten EVER. Som litet barn var ju repeat det enda som gällde.

Fan vad jag skäms. USCH! Men här kommer den. Mr. Z - 5ive.

Mr. Zuwalava got a crazy life, with a house on the corner for his kids and wife. Works all day try to make ends meet, just same as everybody does down his street. Mr. Zuwalawa got a brand new car, but he likes a little drink so he can't drive far. He used to have a mini but he's six foot four, Mr. Zuwalawa don't want it anymore.

Och jag antar att denhär bomben jag snart kommer släppa är just en sådan sak. Men, förfan.. Jag bjuder på det. Det är ju inte direkt så att det är sånthär jag gör dagligen.

Men idag har jag lyssnat på ett Britney-medley. Och, tro det eller ej, jag har sjunigt med. Och jag har småflinat åt att jag kommit på migsjälv att sjunga. Det slog mig tillochmed att jag kan hela Lucky utantill. Jajävlar.

Jag lyssnade på Cardigans och Chumbawamba när andra var besatta av Aqua.
Därför behöver jag inte förklara mig. Jag erkänner bara.

Jag lyssnar på Britney idag

Det är dagar som denna man saknar sin iPod och framförallt sitt iTunes. Jag är FORTFARANDE hemma hos mamma och pappa och gör absolut ingenting om dagarna. Det är ju nästan pinsamt, fast ändå så ska jag inte klaga. Det är gött att få glömma bort vuxenvärlden ett tag. Jag kan inte riktigt förlika mig med den, än. Men det kommer väl, dessvärre.

SÅ, nu till veckans topplista. Jag har tänkt en del. Hela veckan faktiskt. Dethär kommer bli bra.

• Lisa Ekdahl -Vem vet
• Håkan Hellström - Nu kan du få mig så lätt
• Håkan Helström - Hurricane Gilbert
• Eldkvarn - Fulla för kärlekens skull
• Lasse Lindh - Svenska hjärtan
• Säkert! - Allt som är ditt
• Kent - 747
  
• Timbuktu - Ett brev
• John Holm - Enskilltrum på Sabbatsberg
• Pontus och Amerikanerna - Godmorgon Columbus
  

Sen finns det GANSKA många låtar som inte ens skulle vara med på listan om det var det var de enda låtarna man hade att välja på. Om ni vill ha reda på vilka det är, så får ni vänta tills nästa fredag.

Då är det tio-i-bott, ALLA kategorier. (allt från taskigt beat till dåliga frisyrer och danser)

Nu, tillsist kan jag rekomendera dig att titta på dethär. Jag skrattade som fan förra året när jag såg Rysslands nationalsång med svensk text, men dethär fick mig nog att skratta ännu mer. Nästan som Ansiktsburk.

Jag har nu, för första gången på 1½ vecka, ätit riktig mat.

Kyckling med ris, och fyhelvete va gött det var! 

To keep you updated, så att säga. 

Vad fan har jag gjort?

När jag igår ringde till min Dido för att höra hur allt var, och sedan fick prata med i stort sett hela gänget, så kan jag fan inte förstå vad det är som har gjort att jag är här och dom är där. Jag har helt enkelt inte hjärtat på rätta stället. MEN. Det känns förjävla bra att veta att man är välkommen vart man än kommer. Hem som hem. På något sätt kommer jag alltid bo kvar i Halmstad litegrann.

Imorrn är det dags för tio-i-topp på Svenska. Jag undrar hur jag ska komma upp i tio bra låtar. Jag lyssnar inte på jättemycket svenskt. Men, jag kommer klara det. Som jag kommer klara det.

På nåt sätt känns det bra mitt i misären att det inte var Frida som sa Vi älskar dig och Emma, du kommer alltid vara min drömtjej igår. Men extra glad blev jag för rådet: Nu vill jag inte att du ligger med en massa främmande killar. Det har jag fan aldrig gjort.

Jag har ställt mig i bostadskö på HFAB. Även om jag har 536 köpoäng på studentlägenheterna...

Idag är det Alla hjärtans dag. Vartfan är världen påväg om man behöver en  speciell dag för att visa uppskattning? Om man inte kan göra det på vilken dag som helst så är man fan inte värd att få uppskatta någon över huvud taget. Jag är inte det minsta bitter. Jag tycker bara det är sorgligt att man inte kan inse att man tycker om varandra lika mycket den 24 oktober. Varje dag i tvåsamhet är en dag mindre i ensamhet. Kom ihåg det.