Jag kommer alltid minnas 2007 som ett jävla gött år. 2007 var året då jag bestämde mig för att ångra mig. Alla har väl hört det nittio gånger minst, men jag pallade inte att plugga. Inte en centimeter till ville jag läsa. Därför sket jag i det. Efter att, i stort sett, skolkat från både skolan och livet i ett halvår så flyttade jag hem. Hem till Skövde, fotbollen, barndomskompisar och jobbet. Bort från vännerna, Halmstad, värmen, gemenskapen och... Livet? Nej. Flytten blev inte bara lyckad. Men nu såhär i efterhand finns det inte ett skit jag ångrar. Mer än att jag inte bor kvar så jag kan träffa mina halmstadsvänner oftare.

Det var vintern/våren 2007 alla känslor tog mig med storm. Johan-stormen var värst. De flesta svenskar på västkusten pratade om Per. Stormen, alltså. Fyfan, Per drog av takpannorna på mitt hus, och på alla hus på Bolmensgatan, man fick inte ens gå till Hemköp och köpa godis på kvällen. I mitt liv var Johan den allra värsta slags storm. Jag vet inte hur många gånger jag har kvävt mina tårar, och jag vet absolut inte hur många tårar det är som lyckats sippra ut i alla fall. Jag vet inte hur många gånger Evelina varit den bästa vännen i hela världen, men jag har lärt mig att man måste rida ut alla stormar. Det finns inget ont som inte har något gott med sig. Och det finns ingen som helst logik i att falla för någon så snabbt.

2007 var året då Elisabeth Salo blev den som kom att betyda mest för min personliga utveckling. Nu såhär i efterhand vet jag inte vad jag skulle gjort om inte jag träffat dig. Bitchiga Bettan och Envisa Emma blev kompisar. Har ni hört nåt så urbota dumt? Bettan har fått en egen themesong iår, och varje gång jag hör den kommer det en liten tår. "Baby if you strip, you can get a tip, ´cuz i like you just the way you are" Bettan, du kom, du sågs och du strippade. Och alla är okej som dom är. Det är sånt som kallas äkta kärlek.

2007 blev planeringens år. Sjukt många timmar till nåt som blev så jävla GREAT! Året blev även nåt slags rekord i antal halsflussar. 2008 ska bli året då halsmandlarna ska opereras bort. Mer om operationen nästa år.

2007 blev året då jag helt otippat gjorde handbollscomeback i HK Drott med "Brrruschaan" Emma och Bengan. Jag var ingen aktiv handbollsspelare, men JÄVLAR va kul det va när jag väl va där.

Sommaren 2007 skulle bli den bästa sommaren på länge. Jag skulle bara glassa, jobba halvtid och njuta av att jag äntligen var ledig. Sommaren blev skit, jag jobbade halvt ihjäl mig och började dejta grisarna på Smedsgården. Sen kom Petter hem från Australien. Då blev det tydligen roligt igen. Alltså, det blev kul. Hösten var tillochmed rolig. Allt va roligt. Som att komponera egna glassorter som man ville skulle finnas i glasskylen. Min skulle heta Cream Dick och det skulle vara en gräddglass med varm kolasås inuti. Plasten runt glassen skulle vara av genomskinlig modell och i latex, gärna med nån äcklig gegga som luktade päron utanpå. 2007 blev också nåt slags år med rekordmånga ångest-dagar. Ångest har aldrig varit min grej, men det har tydligen vart så att man haft det. Speciellt efter dendär natten när jag gick hem från tysken. Jag säger inte vad han heter, för det låter som en gammal gympalärare. Och det va därför jag gick hem. Det spelar ingen roll hur snygg man är, ingen skulle gå hem med mig om jag hette Inga heller. Det har jag också lärt mig; Döp inte barnen konstigt.

Av 2007 har jag lärt mig att jag inte tycker det är det minsta roligt när killar spelar svåra. Såntdär är bara jobbigt, för jag har inte tålamod nog att vänta.

Det gångna året kom att bli ett av de bästa i mitt liv, trots att jag va singel, fast jag inte skulle vart det.

Tillsist så har 2007 gjort att 2008 blir golfens år. FYJÄVLAR vad det ska spelas golf. Och, ja, fotbollsskorna läggs väl kanske på nån välbekant hylla.

Dethär året har jag inte ett enda löfte. Mer än att jag ska köpa mig en säng innan sommaren och få ett ordentligt hcp.