Mitt liv är, av flera olika anledningar, för tillfället helt jävla underbart. Så som jag lever idag vill jag att hela livet ska vara. (fast om man ska tönta till det lite så vill ajg ju ha barn, och gifta mig, och köpa hund och äga en bil och vara lycklig och ha ett bra jobb som jag trivs med och nån att dela alla stunder då man är glad med, och framförallt ha nån att dela de lite ledsnare stunderna med.) men ni hajar, helt jävla freakin' överlycklig är jag. Livet är liksom bara gött. Allt är bra. Men tänk om man ligger där, när man är en 80 bast, och tänker "fan Emma, du har ju liksom bara haft det OK". OK är inte bra nog! Jag vill att mitt liv ska vara heligt, nåt extraordinärt som får mig att balla ur av lycka varedna dag hela livet.

Så därför har jag lyssnat på denhär låten idag. Och vet ni? Jag har liksom förstått att det jag gör duger jävligt bra för att vara nöjd med livet. Ibland blir man jävligt lycklig när nån annan kan få ner på ett papper precis det jag känner. Och jag tror att det finns folk som är glada att jag kan få ner på papper precis det de känner. Mina vänner, det är det livet går ut på. Man ska utbyta erfarenheter och svettas tillsammans. Man ska förbättra sitt eget levnadsöde. Alla har inte allt, men alla har något. Och det bästa är att man kan förbattra både det man är bra, och lite mindre bra, på.

Nu ska jag sova. Jag ska göra det med stil.

Godnatt, Emma lovers.

Idag har det varit 102 unika besökare här. 102 personer. Det är som om jag skulle ha haft 102 personer i mitt kök på en kopp kaffe. Jag älskar dethär, och jag vet varken hur eller varför ni hittar hit. Men jävlar vad glad jag blir.

Om det inte hade vart för att man hade lite besökare lite nu och då, ja, då hade man nog inte fortsatt att skriva. Och det hade i sin tur vart himla dumt, för om man skriver saker om sitt liv och om det man håller på med och gör. Då lär man känna sig själv. Det har jag gjort, och jag ångrar inte en sekund att jag började med dethär.

TACK för att ni pallar. Det gör min dag, varje dag.
(imorrn ska jag skriva om min roliga idé om källsortering och om hur människor i halmstad vet vart man bor beroende på hur man luktar. Det vill ni inte missa, för jag tror det blir humor utan dess like.)

Efter att ha sovit ungefär pissilla hela natten så vaknade min kropp till liv klockan nio i morse. Eller, hela kroppen vaknade inte riktigt. Den råkade glömma en ganska vital del i den mänskliga kroppen, det verkade som om kroppen liksom glömde bort att få nacken att vakna. Denhär dagen har jag varit handikappad. OKEJ, jag vet att det inte är synd om mig, för det finns folk utan både armar och ben, men fan. Jag är van att kunna titta mig omkring, och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte har förföljelsemani just idag. Jag har tamigfan nackspärr. Nack-fuckin'-spärr. Inte så jävla nice. Det gör ont, är obehagligt, rörelsehämmande och jävligt osexigt. Som tur är kan jag nästan titta åt höger och rakt ner. Jag är liksom inte helt fast i vinkelvolten. Det är faktiskt mer okej att sno en cykel än att sno rörelseförmågan, även om cyklingen är en ganska viktig bit i mitt avancerade rörelsemönster (skolan-hem-stan-hem-gymmet-hem).

Och så var det ju lite mer om ingenting:
Just för tillfället håller vi på med en uppgift om genus i skolan. Jihu, genus är faktikst roligt. Men dethär är lite overkill. Skylten Herr Gårman är ju liksom inte meningen som Herr, fastän det är en herre på bilden. Det är ju liksom Här-går-man. Då måste det ju vara en man på bild. Man kan inte hålla på att tönta igenom genusfrågorna på varena jävla plan i samhället. Det finns ganska många, viktiga, skillnader på män och kvinnor. T.ex när det är en ordvits som har blivit en skylt, då blir ju hela jävla skylten astråkig om man förstör det roliga i det genom att tejpa dit en kjol. Genus är roligt när det är på en intressant nivå. Dethär är inte intressant. Det är nog bara nån stackars kvinna som offrat både det ena och det andra för att få bestämma något och så vill hon ha kjol på en gubbe i trafiken. Jag tycker det är töntigt, för herr Gårman är min favoritvägskylt. Speciellt nu eftersom jag måste gå endel eftersom jag inte har nån cykel. Det är en ond cirkel.

(däremot tyckte jag det var roligt när musikgymnasiet i Skövde satte gitarrer på herr Gårman skyltarna, eftersom musikgymnasiet ligger på andra sidan vägen mot den "vänliga" skolan Västerhöjd, där man har alla andra ämen som estet. Jättekul. Fler gitarrer på gubbarna och mindre kjol på tjejerna) Detdär sista lät lite stört, men jag menar det.

Idag är DN varit min favorittidning, och detdär med gitarrerna är sant. Och min gamla skolahar Linda Skugge drivit med. Fan, det är en ganska bra dag ändå, trots att jag inte kan vrida på huvudet.